Lycka..
.. det är och ha fina och ärliga vänner, det är väl därför man inte har så många som man umgås med, men dom fina och riktiga håller man nära och om ryggen, sen är det ju inte alla som pallar med en heller, man är ju som man är ;) Jag är så glad och tacksam för familj och vänner som håller en om ryggen, är ärliga och raka mot en & kommer med förslag och är pirriga och nervösa inför det som kommer i helgen. Det känns tryggt, det är inte bara vi som är det och samtidigt väldigt skönt att folk som är inbjudna verkligen ser framimot detta, det är viktigt för oss, vi vill inte att det ska komma folk som "ja dom flesta giftemål slutar ändå i skilsmässa" och sånt skitsnack, det lägger jag bara åt sidan, tragiskt och tänka så tycker jag.
I åtta år har vi varit ett par, vi har varit lyckliga, ledsna, sårade, fundersamma, haft euforiskt kärleksrus, haft olika resonemang, olika åsikter, gemensamma åsikter, tycke & tänk.
Vi vet var vi står med varandra efter åtta år borde man veta hur den andra vill och tänker. Det är att ge och ta helt enkelt, jag är väldigt tacksam för att Emil har orkat med mig, jag kan inte vara lätt och leva med och jag ska väl inte säga att han är så lätt heller alla gånger, då man ibland inte bara är flickvän och sambo utan mamma också. Men han tar ner mig på jorden, säger till mig när det går för långt och att jag borde skämmas. Vi är inte blyga för varandra, det försvann någongång när vi varit ihop i tre år, det fanns inga för sjuka eller pinsamma saker som vi gjorde, tyckte eller sa.
Jag tycker inte alls vi är lika, vi vill olika saker, har kanske inte samma framtidsplaner. Men vet ni, det skiter jag i. Får jag leva med Emil och må så bra som jag mått dom senaste åren i mitt liv så skiter jag verkligen i vilket om det händer saker som förändrar oss, jag vill kliva in i en lägehet som båda våras namn står på dörren, jag vill dela säng, kök, badrum, soffa med honom. Jag vill för att jag älskar honom.. något så himla fruktansvärt att om det helvete förbjude skulle hända honom något så kommer jag nog inte bli mig lik.. han är en stor del av mitt liv och varit det så länge, det är som en morgonrutin som inte får brytas, jag vill inte vakna upp ensam i en lägenhet med 4 katter en dag.
Vill göra allt för dig och du allt för mig. Du tröstar när jag faller ihop, jag tröstar dig dom gånger du faller, men i ärlighetens namn så är det jag som faller oftast. Ingen känner mig som du gör Emil.. ingen alls. Du vrider och vänder på allt det låter bättre i mina öron än det jag kan få det till. Jag vill ge dig mitt liv älskling.
100% från 20 maj 2005.. och det är fortfarande 100% som gäller älskling. Vad vore jag utan dig.
Jag älskar dig.
/ Din Johanna.
Kommentarer
arasen
fint skrivet :)
Trackback
